Själv var det flera saker som spelade in.

Min man och jag har alltid varit praktiska av oss, men såklart även väldigt romantiska. Men redan när vi precis träffats pratade vi om vår "femårsplan". Vi bestämde oss för hur och i vilken ordning vi ville göra saker. De stora sakerna vi hade i planen var:

• Skaffa bra jobb och karriär *check and in progress*
• Bygga hus på landet. *check, har bott där ett år nu*
• gifta oss *check, gifte oss i mars i år*
• Skaffa barn *förhoppningsvis rätt snart*

Vi förlovade oss *tar av förlovningsringen och kolla* i juli 05 men insåg att vi inte skulle ha råd att gifta oss när vi byggde hus. Vi satte ett mål att vi skulle ha bott i nya huset i ett år innan vi gifte oss, för att se att vi verkligen klarade av den nya ekonomin som det innebär att bo i ett nytt hus. Året gick bra och ekonomin höll gott och väl, t o m bättre än väntat.

I höstas nåddes jag av beskedet att min före detta pojkvän som jag var ihop med i 4 år hade avlidit i en helikoperkrasch (han var pilot i militären). Trots att jag inte hade några känslor kvar för honom så satte det såklart lite funderingar i huvudet, vad händer om min nuvarande skulle dö? hur länge ska man skjuta upp det viktiga i livet (att man för varann talar om att nu satsar vi helhjärtat på varann)? Vad händer om en av oss dör om 5 år, då vi har barn osv osv. Alternativet var att skriva ett samboavtal, men det låter ju tråkigt. Så det fanns alltså ävenen praktisk fråga även i detta resonemang. Vi har trots allt ett hus på 3,5 mille som vi äger hälften av. Har vi barn ärver barnen den dödes hälft, har vi inga barn ärver den dödes föräldrar hälften. I vilken sist sätter man då sin älskade? Så med detta i åtanke skyndade vi på våra bröllopsplaner och började spara pengar för att gifta oss ett halvår senare.

Så här i efterhand var det värt all stress och alla pengar som ett bröllop kräver. Det är absolut en nytändning mellan oss (som iofs alltid varit rätt romantiska och kärleksfulla). men känslan att verkligen ha deklarerat för varann att nu är det verklgien bara vi två känns mycket starkare än på den tiden då vi "bara" levde ihop. Det är rätt kul att kalla nån sin "man" eller sin "fru". det känns grymt bra! :)

Så, det var lite av mina tankar, nu får ni dela med er av era! :-)

För började såklart med kärlek. och vi har helt enkelt valt att hela tiden ta det till nästa steg. och nu har vi kommit så långt som till bröllop.

Vi har nog vetat att det var vi för livet sedan början. Jag var sexton men betedde mig inte som det, visst var jag ute på puben osv och roade mig men det ändå inte riktigt jag. Jag gjorde mitt när jag var fjorton, strul, fester och allt sånt onödigt. Johannes var 20 men betedde sig som en vuxen människa med ansvar, han var beskyddande och en riktig gentleman. Det föll jag för först. Han var/är så otroligt artig. Han e liksom speciell.

Detta ledde ju också till att vi förlovade oss efter ett halvår.

Men nu på "senare" tid, precis som om vi är gamla haha. Så har vi börjat tänka som så att allt är lättare om man är gift. Speciellt om man ska köpa bostad, ha barn osv.

Jupp, att gifta sig är nog det vuxnaste jag gjort hittills, t o m vuxnare än att bygga hus… hahaha…

*Puttar* Nån mer som vill berätta? :)

När vi skulle träffa prästen för att gå igenom ceremonin så tänkte jag att nu kommer han ju fråga varför vi ska gifta oss. Så jag ville vara beredd med ett svar. Det hela kom enkelt, det kändes onaturligt att inte vara gift med P.

 Jag "vet" inte om det kommer vara vi resten av livet för att vi gift oss. Jag hoppas ju på det men det känns mer som varje dag med honom är ett skäl att fira. Allt är så enkelt och okomplicerat. Allt som tidigare hänt i livet (gott som ont) känns nu som medel för att ha nått hit. Att allt lett mig till honom.

Tja, det fanns helt enkelt ingen anledning att inte gifta sig

#5 Väldigt bra svar! :o)

jag vet inte riktigt varför in sambo vill gifta sig. Antagligen för kärlek osv :) Men jag vill mer gifta mig för att göra det mer definitivt, att det lixom är vi som hör ihop. Sedan är det alltid kul med olika fester och att ha en fest i kärlekens namn där vi berättar för världen att vi älskar varann känns rätt, snuttmysigt :)

Vi har tänkt att leva ihop alltid oavsett vilket, för kärleken är mycket stark!

MEN sedan har jag två barn från ett tidigare äktenskap och med sambolagstiftningen så skulle det bli oerhört komplicerat och antagligen väldigt negativt för en av oss och barnen om något hände någon av oss. Jag vill inte utsätta något av barnen för strul om något händer och då är konstigt nog äktenskap det enda som gör det helt och fullt rättvist!

Det är väl lite som #2 säger men mest av allt utav kärlek